VandrarVild

…det är inte här jag gömmer mig.

Well, jag har tröttnat ganska rejält på allt jävla strulande med min blogspot-blogg och eftersom jag ändå gjort mig bloggar på både blogsome och wordpress tänkte jag återuppliva dem en aning ett tag och se vilken som känns bäst. Eftersom jag är fånig så kommer det att bestämmas efter vilken bakgrund jag gillar mest. Yes, Im a ytlig fjant men så är det. Dessutom är blogsome aningens enklare att hitta på och man slipper det där jävla automatiska sparandet och bokstavskoden som måste skrivas in tusen ggr på blogspot för att man ens ska kunna lägga ut ett inlägg. I snitt tar tre rader ungefär fem sex minuter att lägga ut där. Så ja, jag är en smula skittrött på den jävla sajten. Men orkar man pilla med sin blogg för att fixa den? Vi får se. Jag tar ju inte bort den gamla bloggen, den får ligga kvar där den är.

så, om det blir så: på återseende.

Kan ingen säga mig varför jag har "Kumbaya my lord" på skallen, och vart i helvete den kom ifrån?

Nyss såg jag en bra film om krig och elände, en film med bl a en jäkligt snygg scen som filmades i ett svep, och den påminde mig om något som jag läst: Det var något om jesus som jag tyckte så mycket om trots det uppenbara kristna budskapet.

Nyss sa D att Marianne Fredriksson har dött. Jag sörjer henne.

Jag har hittat min Z-låt. Det är en Elvislåt som jag fick vara musiken till* medan Z sjöng. Det var en midsommar för flera år sedan, jag var ihop med J och vi var ute vid vattnet i hans föräldrars hus. Mina föräldrar var med på den midsommaren med, och E och F med, de satt vid barnbordet och E blev förtjust i någon av pojkarna där.

Det var samma sommar som Nicklas kläckte ur sig "tuttar i gräset" när vi spelade nått charadspel när Z skulle visa honom en rustning. Vi var inte så nyktra den gången. Samma kväll satt jag på trappen och rökte när jag sa "Slyna är ett bra ord". Det regnade en hel del den sommaren och under de dagarna satt vi på Nicklas balkong och rökte de där ciggen som Linda tog med sig från Malaysia, de som smakade kryddor och lämnade en söt godissmak på läpparna. När vi ville spara på dem rökte vi marlboro menthol och spelade Urgas "Urgasm" och en hel massa hårdrock och Elvis och DiLeva.

Varje gång jag tänker på den sommaren minns jag kylan på huden, den som regnet lämnade efter sig, och sen lukten av rökelse och de där kryddiga ciggen. Det är godiskaffe och associationslekar, det är filtar om fötterna och de bleka plankorna på golvet, det är skratt och healing och en cykeltur som trots allt slutade bra.

* Jag var rytmen och basgången, fick sjunga det som "ducka ducka duck a bom bom". Det lät bättre än det låter nu.

Vi firar ett år i dagarna. Inte ettårsdag, utan ett år sedan vi började prata på msn, ett år sedan vi pratade i telefon första gången,ett år sedan vi… o s v. Vi har inget datum på när vi blev ihop. Mest kanske för att vi inte har en aning om när det hände. Jag vill minnas att jag blev förvånad över att D på midsommaraftonen i år frågade hur länge vi varit ihop, och jag inte ens hade tänkt tanken att vi faktiskt var ett par. Det kändes så nytt, så pirrigt. Det kan det fortfarande göra, men nu är det ettårsdagar, vi som sajbergifte oss på nyårsaftonen förra året och D som ringde mig mitt i natten, när jag var på väg hem från nyårsfesten med Ella, och skulle höra hur det var med frugan. Vi pratade mig igenom hela markbacken där jag gick själv och käkade melon på fyllan, och jag var nästan inne i stan innan vi la på. Jag vet vad jag skrev i bloggen då: Att han var trevlig, följt av ett "jädra skåning". Jag ville inte bli charmad, ville inte falla för någon alls men vad gör man när det bultar kärlek på dörren och vill komma in?

Jag tog fram en almanacka häromdagen, bad honom blunda och peka på en dag, och det blev i april, någonstans i mitten. Det får vara vår ettårsdag. Det känns inte jätteviktigt, fast när man har föräldrar som varit gifta i 43 år och tillsammans i ytterligare några år så får man perspektiv på tiden. Det kanske har en betydelse ändå, men nej: jag vet att jag har lärt mig mer på en vecka ibland, än vad jag har känt att jag gjort på ett år. Allt beror på vad det handlar om, personerna som är inblandade och vad som händer. Att säga att tiden är obetydlig är onödigt; det handlar inte om tid, det handlar om känsla och upplevelse. Och med D är det här bara början, vi har precis börjat med vad det nu är vi är på väg in i.

Jag vill inte gå på stan när mörkret faller. Inte för att handla nya byxor till jobbet i alla fall, för nu kryper alla människor fram ur sina ledighets- och jobbhålor och trängs med mig bland hyllor och hängare. Jag stiger upp tidigt imorrn istället, är på stan innan tolv, tar bussen ner fast jag lika gärna kan gå, och sen strosar jag runt där med frukost i magen, istället för dagens bulle, och tills dess hinner jag tigga pengar av pappa till byxorna trots att det var skor han lovade mig.

När jag vaknade imorse hade jag en ny novell på huvudet. Egentligen blir det nog ett bättre filmmanus, men jag ska skriva ner det i alla fall, tillsammans med den nya kattnovellen. Novellsamlingen växer, och med det min visshet om någon slags poäng med livet.

Det är det här med berrigheten. att agera efter vad som är enklast efter ens livsituation kanske inte leder till för många valmöjligheter, men det är inte alla som är berriga för att de agerar på vissa sätt.

Berrigheten ligger i att känna sig fast i sitt liv, sin situation. Berrigheten ligger i att ha rädslan i ögonen, att gnaga sina fötter blodiga för att komma loss, att agera lågt för att man inte finner en annan väg ut. Att agera som man "ska och gör" för att man inte orkar tänka efter själv. Inte i att man handlar en viss typ av kläder. Eller jo, men alla som agerar berrigt är inte nödvändigtvis en berra. De kanske bara är en pappa eller en mamma som fann att det underlättar att ta det säkra före det osäkra och att personligheten ibland måste ge vika för ekonomin eller tillfälligheterna: ungarna måste på dagis för att de ska kunna jobba. de handlar där det är billigt för att det är billigt, de tankar bilen för att de måste och går ut på krogen när tillfälle ges för att de inte har andra sätt att andas på.

Trodde ni verkligen att jag bara skulle fortsätta blogga på en av mina andra vandrarvild-bloggar? *hehe*

Sen kanske. Inte idag. Inte imorgon. Jag kanske betraktar julen lite i efterskott. Kanske våren.

Men jag skulle tro att jag kommer tillbaka förr eller senare.

Gå med gudinnan /L

Prästen delade jag bord med igår.

 Idag satt jag med Finske Snörvlaren och Lärarstudenten. Sedan dök den där bibliotikarien upp igen. Han är halvmesig och pratar med ljus röst, alltid lite ursäktande, alltid trevlig. Jag vet att han känner igen mig. Jag satt på samma plats igår. När han går runt och ställer tillbaka böckerna mumlar han för sig själv. Om böckernas placering i hyllan? Jag vet inte, men jag jobbade hårt på att inte få ögonkontakt med varesig Finske Snörvlaren eller Bibliotikarien där jag sitter med mina tre A4-block uppslagna framför mig medan jag skriver. Jag vill inte ha mänsklig kontakt bara för att jag sitter på en offentlig plats. Men när nyanlände invandraren med svarta sammetsansiktet och uppslagen svensklärobok frågar vad hans läxa betyder, om han fattat det rätt, så måste jag ju hjälpa honom; Med knagglig engelska och leenden kommer man långt med. Eller så var det min uringning. Och vad i helvete heter expedit på engelska egentligen? Jag kom bara på ‘clerk’ men det stämmer nog inte.

I samma bord som mig sitter en präst som med mesig, lite gnällig röst försöker lugna sin fru som ringer. Snälla du, jag kan inte prata nu… Men kan vi inte ta det när vi kommer hem…. För att jag inte kan prata just nu…. Meh. För att jag sitter på biblioteket! Men, jamen vi tar det när jag kommer hem. Jag kommer hem vid fem….. Men snälla….. Jamen, jag säger ju att jag sitter på biblioteket!!! Jag kan inte prata om det där nu….. Mmmm, nu lägger jag på. puss hej. Nej… För att det är folk som lyssnar…. För att jag sitter på biblioteket! Nej. Jag hämtar honom sen…. Mmm. Nej, vi tar det sen. Jamen, jag säger ju att jag sitter på biblioteket nu. Jag tycker om att sitta här. Nej, men jag kommer sen, nu lägger jag på, puss…. Men sötaste. Jag sitter på biblioteket nu och vill inte prata. Mmmm…. Nej, sen i så fall. Jaaa. Puss. Nej. Jamen, jag kan inte prata nu, snälla du, jag sitter på biblioteket och folk hör varje ord jag säger….

 Och så vidare. När han sa att han sitter på bibblan och inte kan prata för kanske sjunde gången ville jag ta hans mobil och kasta iväg den. Eller i alla fall be honom att skaffa en fru med IQ som fattar vad man säger till henne första, eller åtminstone andra gången. Mer puckad brud får man leta efter. Jag är nästan nyfiken och vill träffa henne.

Men bara nästan. 

K-kvinnan och jag ska starta ett punkband som heter Miss Mental Midget. Jag ska bli blond igen och skrika i micken och ha trashiga kläder på mig. Min pojkvän kan spela bas och K-kvinnans kille är trummis. Ingen av oss kan sjunga men det gör inget. Den svenska versionen av bandnamnet blir Dementa Dvärgdivan. Jag tror det skulle bli alldeles utmärkt. Våra texter kommer uteslutande handla om korkade hjärndöda brudjävlar med psykiskt störda tendenser och samhällets nerpissning av människors värdighet.

Själv ska vi inte ha nån värdighet kvar, men är det inte lite så det funkar? 

Går det att vara lycklig och glad men ändå bära sorg? Eller slår det ena automatiskt ut det andra? Är det möjligt att vara ledsen över livet men glad för att man fick värma händerna på hans mage för några veckor sen fast man är olycklig för att man inte står ut med sin ensamhet/dödlighet/egenhet?

Jag föredrar nästan mig själv som singel när det gäller tankarna. Att gräva ner sig i dåligt självförtroende har lite mer av en sarkastisk knorr om det bara är en själv mot världen; då går det att vara ironisk, cynisk och en bitterfitta utan att man tar det personligt. Jag inbillar mig att jag är starkare när jag är ensam, medan jag egentligen bara är ensam och instängd i mig själv. Naturligtvis beror det inte på honom, hans existens, hans beteende mot mig. Inte alls. Det beror på att jag känner mig själv lite bättre, inbillar jag mig, som singel-Lena än som den här andra Lena, den Lena som undrar hur det ska gå i framtiden, vad som händer sen, framför singel-Lenas ryck på axlarna och "Det där får gå som det går. Vi ser vart vi hamnar. En dag i taget. Killar är ändå idioter(fast många är ju som tur var inte det)".

Varför jag inte har kvar den inställningen nu undrar jag med. Kanske för att kärlek innefattar hopp, medan singelskapet bara innefattar en längtan efter hopp?

Jag fick kläder av mammsen igår. När hon berättade att hon tänkte handla till mig(de var på semester och hittade en fabriksförsäljning) var jag aningens skeptisk för vi har inte samma klädsmak alls, men nu när jag packade upp kläderna blev jag glatt överraskad. Allt går att använda och med tanke på min klädpanik(Den välbekanta "jag har garderoben full men inget att ha på mig-paniken") så passar det in hur bra som helst. Till och med ett par svarta byxor lyckades hon köpa mig och de sitter bra, fast de går på halva vaden, så vad gör jag med dem i höst, stoppar ner dem i ett par stövlaroch/eller roliga strumpor? Det återstår att se.

Jag är rastlös idag. Kräver kärlek, kväver mig själv med mörka tankar om framtid, död och den stora svarta sorgen.

O, madre, ibland kan jag känna din närhet genom de andras blickar
I de vars blickar där du är frånvarande
Genom att du inte finns där hos dem kan jag känna hur du rör dig under huden på mitt Jag själv. Jag drar efter andan, känner efter. Det spritter till och jag lever upp. Mina ensamma dagar och nätter kanske går mot ett slut, men inte riktigt ännu, och inte utan att vi välkomnat det nya tillsammans. Jag har känt ditt löfte, min älskade vän, och all den styrka jag samlat bildar en pudelns kärna av lugn och leenden.

Jag älskar, för att jag vet vad det är. 

Den där spindeln som jag lät leva i torsdags innan jag reste till malmö:

Gissa om jag undrar vart fan den tog vägen. 

Idag när jag såg en kvinna som var sådär fet som jag känner mig så var jag tvungen att fråga Helena om jag såg ut ungefär sådär. Hon skrattade och sa att "Du är inte ens hälften av hennes storlek", vilket är bra men det säger väl en del om vilken krass självbild jag har. Jag beklagar detta. Jag vill vara stark ändå, vilket jag blir om nån ger sig på mig om sådana saker som vad jag borde äta och inte, och hur jag ska vara och klä mig. Då jävlar. Men i sin ensamhet lyssnar man på elaka röster och inte på det där ljusa hoppfulla, för det ena kräver kärlek, och det andra kräver inget alls mer än lyssning.

Det är underligt hur mycket hellre man lyssnar på negativa saker än positiva. 

Efter elva år borde jag känna igen tecknen snabbare, men fortfarande blir jag mest vaksam och undrar vad det är för fel. Sen går det en rysning genom kroppen, och magen börjar värka dovt och tungt.
Sen törsten och mer magvärk.
Det är inte förän jag känner att det bränner i magen som jag inser vad det är:
Magkatarr. Big time.
De små anfallen är mest bara halsbränna, men de andra kan vara timmar av plåga när jag inte kan sitta eller ligga på något sätt för att mildra det.
Det hela ger mig dessutom en lätt ångest - vilket knappast gör det hela bättre. Eftersom jag vet hur ont det gör när det sätter igång blir jag orolig och det blir värre. Glöm allt vad avslappning heter. Det är för sent när man kommit så här långt. När man börjat dricka samarin för att man efter några års magkatarrande tycker det smakar gott så har den effekten slutat funka. Ge mig istället knark i form av the good shit, rani-Q i storpack:. Det är numera det enda som funkar, de tabletterna vilar ständigt, likt trygghet, i min väska tillsammans med bricanyl och alvedon.

Jag är en nutidsjunkie, white trash med begynnande magsår.
Men visst, arbetsförmedlingen. Ge mig ett jobb med "många bollar i luften".
"Är du stresstålig" frågas det på varje intervjuv
"Nej", svarar jag alltid sanningsenligt och får fortsätta vara arbetslös.
Trettioettåringar utan barn som är såhär GLADA, som jag nu tydligen är, får inte vara ärliga.
Eller sönderstressade.

Nu har jag i alla fall lämnat den här adressen på min andra blogg. Så strulart den snart igen så får ni hitta HIT. Under förutsättning att ni hinner se adressen hit innan blogspot packar ihop. *haha*

Men enligt Murphys lag så borde min vanliga blog börja funka nu när jag skaffat den här adressen.

För det är så det funkar, eller hur.

Nåja. Vi får se hur det blir med allt. Nu ska jag sova.

/L 

Hur ändrar man bilden högst upp på sidan, och vad ska jag med de där RFF-länkarna till och vad kan jag byta ut dem med? Fan, nog för att den här sidan är snyggare men orkar jag börja om från början?

Med tanke på att min blog på blogspot krånglar så startar jag härmed en extrablogg under samma användarnamn på den här sidan. Men jag är mest kär i den bloggen, än så länge, men vi får helt enkelt se vad som sker med den. Och den här sajten är faktiskt en smula krångligare att skriva på, det är så många saker att hålla reda på, eller är det bara för att jag är färsk som fan?

Ska i alla fall försöka fixa en schysstare bakgrund. Om jag snabbt blir en hejare på html-koder…

På återseende.

Eller inte.

/Lena